hat
Hon ranglar in, fnittrar med en cigg i munnen, hon ramlar in i köket.
Hon har med sig en man som vanligt, en gamal sorlig man,
ute efter sällskap för natten.
Dom sitter där och skrattar högt, röker och dricker sig redlösa.
Hur kan man glömma åren?
Hur kan man ungå saltet som strös i dem uppriva såren?
Jag har inte glömmt, jag har inte ungått.
Hon har flåtigt, ruffsigt hår, hennes smink har runnit och hon ser förjävlig ut.
Det är precis som en vanlig fredagskväll.
Kvinnan som sitter i köket är helt främmande för mig,
Hon sägs vara min mor, men hon har aldrig sagt att hon älskar mig,
och hon har aldrig lagat mat eller städat huset.
Hon glömmer min födelsedag och ignorerar mig.
När hon inte är full ligger hon i sin säng.
Hon har aldrig gett mig en kram eller ens ett leende.
Hon ser inte när jag går till skolan, hon ser inte när jag kommer hem,
hon ser inte när jag går och lägger mig och hon ser inte när jag vaknar.
Jag tror inte ens hon vet var jag heter, min egna mor.
