jag lever.
För varje andetag skaver jag upp ett hål i min själ.
För varje steg jag tar hugger en kniv i min rygg.
Jag blir svagare och svagare för var dag, men jag lever, jag lever.
i'm just a dreamer..
Gympan är helt ok, där är jag bara osyndlig.
Lite jobbigt i omklädningsrummet där dem alltid ska hitta fel på mig,
Mina smala ben, sönderskurna hud eller mitt tunna hår.
Men jag har lärt mig ignorera deras blickar och skratt.
Jag är nog den enda som har idrott med två mysbyxor och en hoodtröja.
Men hur ska jag annars göra? Orkar inte höra att jag är äckligt smal och sånt.
Vi hade fotboll idag, det är bra. Jag ståd i ett hörn och låtssades vara med.
Jag tittar på när dem går in i närkamper, tre - fyra pers på en liten boll.
Äcklas av att dem rör vid varandra, skulle jag aldrig våga.
Dem skrattar med varandra, verkar ha kul.
Dem sprang efter mig och började hålla på som vanligt.
Det är bara att stå kvar och vänta tills dem tröttnar.
Jag gick aldrig tillbaka till skolan efter det, fast jag hade tre lektioner till.
Jag satte mig och skrev på min bok, som jag SKA ge ut om några år,
inte för att folk ska tycka synd om mig, eller för att jag ska få medlidande,
utan för att den ska handla om MIG.
n
kampsång, tack?
varje gång tänker jag att det blir den sista gången.
det var så himla mycket bättre när jag var osyndlig..
när jag kommer hem blir rädslan till hat.
jag vill skrika, jag vill slå tillbaka.
men jag kommer aldrig skrika, och absolut inte slå tillbaka.
dem har gjort mig så smutsig,
dem har lyckats göra mig till den äckligaste tjejen i världen,
grattis.
varning för ras
dem förföljer mig, var jag än går.
jag orkar snart inte längre.
falskt och fel
lika många slag, lika många knivhugg i ryggen.
känns mer än valigt. blir lixom tungare att gå.
blir tyngre att andas.
ska aldrig mer gå till skolan, borde ha förstått att dom aldrig kommer växa upp.
mitt liv har för längesen rasat ihop, och jag orkar inte längre försöka bygga upp ett nytt.
någongång måste det väll ta slut?
hat
Hon ranglar in, fnittrar med en cigg i munnen, hon ramlar in i köket.
Hon har med sig en man som vanligt, en gamal sorlig man,
ute efter sällskap för natten.
Dom sitter där och skrattar högt, röker och dricker sig redlösa.
Hur kan man glömma åren?
Hur kan man ungå saltet som strös i dem uppriva såren?
Jag har inte glömmt, jag har inte ungått.
Hon har flåtigt, ruffsigt hår, hennes smink har runnit och hon ser förjävlig ut.
Det är precis som en vanlig fredagskväll.
Kvinnan som sitter i köket är helt främmande för mig,
Hon sägs vara min mor, men hon har aldrig sagt att hon älskar mig,
och hon har aldrig lagat mat eller städat huset.
Hon glömmer min födelsedag och ignorerar mig.
När hon inte är full ligger hon i sin säng.
Hon har aldrig gett mig en kram eller ens ett leende.
Hon ser inte när jag går till skolan, hon ser inte när jag kommer hem,
hon ser inte när jag går och lägger mig och hon ser inte när jag vaknar.
Jag tror inte ens hon vet var jag heter, min egna mor.
lovebox
bloder pulserar ut ur min kropp.
Vilken befrielse, vilket straff.
Jag fortsätter skära, måste förgöra min hemska kropp.
Alldeles förstörd och smutsig lutar jag mig tillbaka,
det där var du värd.
Om sanningen ska fram så finns det inget bättre.
ångerst
vill verkligen inte tillbaka, och vill verkligen inte vara hemma.
jag har ingenstans att ta vägen.
jag hatar allting,
jag hatar min pappa för att han stack,
jag hatar min mamma för hon aldrig är hemma,
jag hatar min morfar,
jag hatar alla på skolan,
men mest av allt hatar jag mig själv.
lever utan att leva
Varje dag är sig lik.
Vakna i tystnad, vara i skolan i tystnad, komma hem till tystanden.
Jullovet har varit ett helvete,
kan ju bara tänka hur det kommer bli nu när skolan börjar igen.
Längtan till att slippa vara offret, längtan till att sluta andas.
-
När jag går förbi blir allt tyst, ingen ser mig, men alla vet att jag är där.
När jag sedan går hör jag deras ord hugga som knivar i ryggen på mig.
Dom tror inte jag ser, dom tror inte jag hör.
Det går inte att beskriva känslan. Det gör så ont.
Dom tror jag är ett monster som måste förgöras,
någon som inte är värld att gå på denna jord.
Dom tror att jag är känslolös, att jag inte känner.
Deras slag kan jag stå ut med,
men deras ord är det som gör ont.
Men det måste stämma,
jag måste vara vidrig, äcklig och så hatad som dom säger.
Jag är väll värd det.
Men vad har jag gjort för fel?
Varför blev det just jag som inte passar, som får ta slagen och orden?
Jag vill så gärna veta det.
Jag är ingenting, bara luft.
worthless
Varför luras jag om och om igen?
Jag måste börja inse att jag inte är lika mycket värd.
Jag är äcklig och bara besvärar människor.
Jag måste straffas, ännu mer.
Mer blod, mer tårar, mer smärta.
Nu är det på allvar.
Voices in my head
Dom viskar så tyst så bara jag hör.
Dom säger att jag ska lida, att jag måste dö.
Att jag är värdelös och alla hatar mig.
Det gör ont att vakna på morgonen, att behöva se ljuset.
Att veta hur dagen ska bli.
Det gör så ont att leva i tystnad, att aldrig få öppna munnen offentligt.
Det är en hemlighet att jag på nätterna måste säga några ord bara för att vara säker på att jag fortfarande kan prata.
